Pojken Och Äventyret - Mikael Wiehe

Hjärtat slog i bröstet

Den dan jag gav mej av

För att söka efter äventyr

Och se vart stigen bar

Mitt mål stod klart framför mej

Det skimrade och brann

Jag ville vinna dej prinsessa

Ditt rike och din hand

Jag gick så frisk och frejdig

Jag gick så rak och stolt

Det fanns ingenting som skrämde mej

Varken fan eller troll

Det var ju dej jag skulle finna

Det var ju dej jag skulle få

Och alla fåglar kvittrade

Och himlen var så blå

Men skogens fåglar tystnade

Och solens skiva sjönk

Och stigen blev en villoväg

Så slingrande och lömsk

Och när kölden tog min vilja

Och när mörkret tog mitt mod

Vad hjälpte det att ropa

I skräckens svarta skog

Och regnet ven och visslade

Och stormen skrek och pep

Och törnen rev mej blodig

När trollen drog mej med

Och det var dej jag drömde om

Och det var dej jag ville ha

När jag levde ibland hundarna

I Bergakungens sal

Och när jag brottades med jätten

Och när jag slogs mot törst och svält

Och när jag skrek av skräck och smärta

I drakens heta eld

Och när jag yrade i feber

Och när min kropp var täckt av sår

Då var det dej mitt hjärta längtade

Och dej mitt öga såg

Och nu står jag här framför dej

Sådan som jag blev

Efter lögnerna och sveken

Och all min ensamhet

Och jag frågar dej stolts jungfru

Och jag fruktar för ditt svar

Vad är det du förväntar dej

Av en mänskorest som jag

Då reser sej prinsessan

Så liljevit och sval

Med rosenröda läppar

I kungaborgens sal

Hennes ögon är så klara

Hennes röst så varm och öm

Och allting är en saga

Och allting är en dröm