Tusenåriga stråk - Vintersorg

På tiällhedens myrplatå står färgspänsten all

Längs urgamla landmärken våta

Betagen av växtrikets förföriska kall

Dess prunkande och skrimrande gåta

Jag reser i regnskuggans dävna rike

På höglandsslättens allvarsgrönskande dunkel

Med känslan;

som markernas jämnlike

En värdväxt för orkidé och isranunkel

Jämmerdal i ljus undanskymd

Längs tusenåriga stråk

En vid horisont med oändlig rymd

Spridda tecken från samma epok

Mager jordmån märkt av köld

Längs tusenåriga stråk

Under höstfrostens glittriga sköld

Allt ur samma röst, allt ur samma språk

I dalgången dras jag mot vattenbryn

Där den flyktiga morgondimman tågar

Den kommo från djupet, den kommo ifrån skyn

Och frammanar alla syner som av storslagenhet lågar

Stiglös utpost för denna vandringsgesällen

Medan dvärgbjörksnåren hätar sitt spröda skuggvalvla däröver

Lågalpina videbälten ger mig ro och viloställen

Rötter inrunder ger mig den huldhet jag behöver

Jämmerdal i ljus undanskymd

Längs tusenåriga stråk

En vid horisont med oändlig rymd

Spridda tecken från samma epok

Mager jordmån märkt av köld

Längs tusenåriga stråk

Under höstfrostens glittriga sköld

Allt ur samma röst, allt ur samma språk

Öppen för skridande villfarelse på mo och mad

Bergklyftan siras av solens ljusa lyfting

Lockad av alstringsrika rännilars sorlande serenad

Som stiger ur fjällsjöns djupa syftning