Vaknatt - Sofia Karlsson

I kvävande vaknätter ändlösa långa

När minnen sticka som retade bin

Jag ber om en vårnatt igen av de många

Som eldat mitt blod till ett brinnande vin

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar

En enda — en lustarnas jäsande kväll!

En handfull av eldgräs från vildsådda sängar

En sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

Bakom mig gå vallarevisorna höga

Och hos mig är ingen och ingen mig ser

Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga

Och längesen är det som solen gick ner